Griftetal

Griftetal till minne av Jan Hagel

Ida Marcusson, präst

Tonerna från fiolen och nyckelharpan har tystnat, tystnat har hans danssteg, hans stämma, hans skratt. Jan dog hastigt och oväntat. Och den här fredagen, som enligt tradition inleder spelmans-stämman där Jan alltid varit med och när han har gått kyrkmarchen från kyrkan till Hägnan - så möts vi istället för att ta avsked av Jan.

 

Det är en sorgens och minnenas dag, för alla er som kände och älskade Jan. En dag när ni tydligt påminns om att livet och tillvaron har förändrats, att Jan inte längre finns mitt ibland er, såsom han alltid funnits där. Du Maria har förlorat din make, Maria, Emma och Josef er pappa, ni har förlorat en morfar och farfar, bror, släkting och vän – en spelman.


Men det här är också en dag, då vi får lyfta fram tacksamheten för Jan, för den han var som människa, för vad han gett i sitt liv, av sin kärlek, sin omsorg och tid, för det stora hjärta han hade för er.

 

När en människa som vi älskar dör, finns det många olika tankar och känslor som kan uppstå inom oss, och som behöver få rum tillsammans med tårarna. Ibland finns inte orden att uttrycka vad det är man känner och bär på. Kanske är orden ibland svårast att finna i stunder av sorg och saknad. Men oavsett vad det är du upplever, känner och tänker, så kom ihåg att du inte är ensam - även om tillvaron ibland för oss till platser då det kan upplevas så. Ni har dels varandra vid er sida och i den kristna tron finns hoppet och löftet om att Gud har lovat att dela alla livets skeenden med oss; liv och död, glädje och av sorg, det stora och det lilla och vardagliga. Och när det kan kännas som svårast för oss, då bär Gud oss i sin omsorgsfulla famn.


Jag kände inte Jan, men jag har fått det berättat för mig och läst om hur folkmusiken var viktigt i Jans liv. Han kunde spela både fiol och nyckelharpa, ja byggde till och med sina egna nyckelharpor. Och jag tänkte uppehålla mig vid musiken och använda det, som bilden av livet. En livets sång, där ton för ton – stilla växer fram under livets gång, där takterna får färg och form av livet – och blir till en egen unik melodi och där Gud - som Skapare, är med och skriver och spelar musik tillsammans med oss. 

 

De första tonerna i Jans sång, började spelas när han föddes 26 juli 1945 i Sandviken och han växte upp här i Luleå. I Luleå och Gammelstad har han levt sitt liv.

 

I Livets sång – finns det toner som beskriver Jan och den han var som människa; hans egenskaper, hans förmågor, tankar och åsikter. Jan har beskrivits för mig som en person som bland annat var lugn och trygg, som alltid ställde upp, glad och social, omtänksam och varm.

 

I Jans sång – finns det tonerna som ger uttryck för hans år i arbetslivet, åren på Saab som mekaniker och verkmästare. Han har hjälpt många.

 

Där ryms också tonerna för hans intressen i livet, där folkdans och folkmusik var en stor del av det. Luleå hembygdsgille, som grundades av hans pappa, var viktigt för Jan och låg nära hjärtat. Där rymdes också trädgården med odling av bland annat tomater, att meka och snickra och slöjda. Han hade både musiken och hantverket i sina händer.

 

I den Livet sång som är Jans, finns också alla toner som blir till en egen melodi i folkmusikton – av alla hans relationer och möten i livet, som make och pappa, farfar och morfar, bror, släkting och vän. Relationerna till var och en av er som är samlade här idag. Tillsammans har ni varit med och tonsatt Jans livssång, och han finns - med sin klang i era livsmelodier, och i en sång av minnen som ni får bära med er i hjärta och tankar. Och till minnenas sång, kan ni återvända så ofta ni vill. Nynna, sjunga, spela, lyssna och minnas. 

 

Ni kan tänka på alla de stunder och erfarenheter ni delat med Jan, allt ni gjort tillsammans. Ni kan tänka på hur han varit där för er på olika sätt. Ni får minnas när ni mötts till spelmansstämman här i Gammelstad, när tältet skulle resas och helgen invigas, konserten och gudstjänsten här i kyrkan och kyrkmarchen till Hägnan. Ni kan minnas hans engagemang, hans värme, hans hjälpsamhet, det som var viktigt för Jan, det som gjorde honom glad, hans leende och skratt.


Ni får minnas de samtal ni haft med varandra, upplevelser ni delat. Ni kan minnas hur han fixade med allt, den rikedom av kunskap han bar på, hur han fanns till hands för många, hans omtänksamhet. Ni får minnas kaffestunder och när ni samlats runt köksbordet, alla högtider ni firat tillsammans, stunderna i trädgården och att följa med till jordgubbslandet, när ni lagat mat tillsammans och varit ute på promenad med Ella.


Ni får minnas tiden som barn och hur ni lärt känna Jan och vad ni delat med honom. Ni kan tänka på alla gånger ni mött varandra och spelat ihop, alla spelmansstämmor som varit. Ni kan minnas hans omsorg och hans kärlek, hans skratt, tonerna från nyckelharpan, hans finurlighet, folkdansen och folkmusikens som levde med honom.

 

Ja det finns mycket som jag skulle kunna berätta om Jan utifrån era berättelser, men mina ord och bilder kan aldrig räcka till, för en människa är så mycket mer än bara beskriven i ord och bilder och år, kan inte räcka till för att beskriva Jan och hans liv. Men ni har era minnen, de kan ingen ta ifrån er. Och ibland i vardagen, kanske det kommer som en våg av saknad och sorg, ibland ett igenkännande leende att få minnas – det där var Jan.

 

Ja nu har Jans livssång klar, hans melodi kan vi nu lyssna till. Jan blev 75 år.


Men jag tror inte att det tar slut här vid dödens gräns, inte för oss och inte för Jan. Jesus sa: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig ska leva om än han dör. Den kristna tron bär hoppet om en uppståndelse, om ett evigt liv, om ett hem i Guds himmel. Vi kan inte veta hur det är, och vi kan ha våra olika bilder av Gud och Himlen.


Det finns många psalmer som beskriver det: ofta med ord om sång och musik. det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.  Och texten till Gammal fäbopsalm, som för en stund fyllde kapellet - innehåller ord om tacksamhet för ett liv som nått sitt slut och om att i frid få bo i Guds himmel.


Och jag vet inte, men jag tänker att vi kan få tänka om himlen som en plats som ljuder av folkmusikens toner, där Jan får spela på sin nyckelharpa.